De första åren av 2000-talet var ukulelen fortfarande ett föga spritt instrument. Då hände det att man träffade på folk som undrade om det var en mandolin eller en balalajka. Ibland kunde någon till och med undra om det var en banjo.
Sportlovsveckan 2001 stod för dörren. Barnen var små, så jag insåg att kvällarna skulle tillbringas i den hyrda stugan utan mycket att göra. För att ha något att fördriva tiden med köpte jag en ukulele och en självlärobok på vägen hem från jobbet. En Brüko No 4 i lönn med välvd baksida och Thomas Allanders “Stora Ukuleleboken” hos Gottrid Johanssons Eftr som då fortfarande låg i gamla stan.
Av något skäl utnämnde jag inför familjen veckan i fjällen till “Internationella ukuleleveckan”. Vid veckans slut kunde jag hjälpligt plinka “Kaffe och bullar gör mig glad”. Familjen var förvånande överseende.
MISSA INGET!
Prenumerera på nyhetsbrevet från ukulelebloggen!
Då och då dimper nyhetsbrevet ned i din mejlbox med en sammanfattning av vad som hänt på bloggen. Någon gång ibland blir det godsaker bara för nyhetsbrevets läsare.
Jag delar inte med mig av dina uppgifter. De behåller jag för mig själv. (Snål som jag är.)