Loppmarknadsfyndet

Loppmarknadsfyndet_1

Jag när en dröm att en dag hitta en riktigt fin ukulele på en loppmarknad eller i en second hand-affär. Några ukuleler har jag faktiskt sprungit på. Men inte den där Crafton- eller Nationalukulelen som av oförstånd hamnat bland leksakerna i affären och prissatts därefter. Men idag hittade jag en enklare ukulele i en av Stadsmissionens butiker. Bland leksakerna. 

Ett öra på ena stämskruven saknas och några märken här och var antyder att den här ukulelen fått utstå en omild hantering. Det är en Greg Benett modell UK60. Vad jag kunnat läsa mig till har Samich som gör Greg Benett-uckarna gjort två ukulelemodeller, båda i concertstorlek. UK70 är en blingad variant och UK60 en med enklare dekorationer.

Men oavsett nivån på “blinget” är Greg Benett-uckarna “välbyggda”. Man tänker sig att de från början tänkte bygga ett pansarskepp men ändrade sig och byggde en ukulele. Det är med andra ord inte en särskilt bra ukulele. Över huvud taget tycks tillverkaren hellre bygga gitarrer än ukuleler. På Greg Bennets webbsajt kan man läsa att “The Uke has been responsible for launching countless guitar players. It makes an ideal instrument for someone starting out to play, because of the simple chord forms and compact size. A beginner…”

Greg Benett UK60

Ett nybörjarinstrument med andra ord. Ett instrument vars förtjänst är att den fungerat som inkörsporten till det riktiga instrumentet gitarr. Det är en bekant men tråkig attityd till ukulelen.

Det är en attityd som väl borde vara en tydlig varningssignal till den som tänker köpa en ukulele från den tillverkaren. Bättre då att köpa en ukulele från en tillverkare som har en positiv inställning till instrumentet de tillverkar.

Billig skit

Man kan nästan tycka synd om den här ukulelen. Oönskad av sina skapare, köpt av en ägare som inte vårdar den särskilt väl för att slutligen hamna bland de nötta leksakerna på Stadsmissionen med en prislapp på 50 kronor.

Till skillnad från mycket annat på ukulelemarknaden är den här ukulelen inte tillverkad i Kina utan i Indonesien.

Efter att ha spelat på den då och då under ett dygn kan jag konstatera att den intonerar så långt upp på greppbrädan som jag spelar. Bandstavarna är vassa i ändarna, så att det rispar handen lätt när man slajdar längst halsen. Det går att slipa till men det hade också kunnat göras i fabriken om ambitionen där hade varit lite högre. Ljudet är starkt men också lite burkigt. Ucken är på det hela taget lite bättre än jag förväntade mig när jag först stiftade dess bekantskap.

Uppdatering:

paleksakshyllan

Vid ett besök i en second hand-butik idag såg jag en annan ukulele. Också den på leksaksavdelning och för 50 kronor. Den här gången var det en (förmodligen) kinesisk 195-kronorsukulele med kropp i svartlackad laminat och greppbräda i plast. Den skapade inget köpsug kan jag konstarera.

 

2 thoughts on “Loppmarknadsfyndet

  1. Några gamla amerikanska plastuckar har jag fått med mig från loppmarknader. Någon blev kvar hos familjen där; en är hemma i Malmö. Bland dess övriga brist på förtjänster bör jag nog nämna att halsen böjer sig vackert framåt när man stämmer upp strängarna. Då har man visserligen en ucke för duschen, men spela på den går inte.
    Och ja, häromåret dök en beg men vårdad Brüko upp på loppis här hemma och jag betalade gladeligen för den.
    Lite tiokronorsuckar snubblar man också på, men då är de defekta och redan från början melankoliska skapelser. Man kan snabblaga och lappa för att sedan själv kränga för en hundring. Men då gör man det av närmast filantropiska säl.
    Och det tycker jag är ok.

  2. Plastuckar är ett särskilt kapitel. De gamla amerikanska kan betinga höga priser numera. Åtminstone om de är i gott skick.
    Att hitta en på loppis vore ju en lyckträff. Själv har jag en gammal Flamingo med stämpipa på huvudet. Den spelar jag sällan på, bland annat för att jag är rädd att ha sönder den. Jag är lite sugen på att köpa en av Kala’s Waterman-ukuleler. De ska vara noggranna kopior av Maccaferris Islander-ukuleler.
    Den Korala, en plastukulele i concertstorlek, jag köpt lider av samma problem som du beskriver. Halsen böjer sig när jag stämmer upp den i D (vilket jag föredrar). Alternativet är att spela i C. (Och ärligt talat: I duschen spelar det inte så stor roll.)
    Min första plastucke köpte jag på JAM. En genomskinlig gul sak som fick hänga på en handdukskrok i badrummet för att vara nära tillhands när jag duschade. Den föll ned och bröt halsen vid ett tillfälle. Jag gjorde ett försök att laga den med en bred, stark och genomskinlig tejp. Jag hade inga egentliga förhoppningar om att det skulle hålla. Men faktum är att lagningen håller än. Den är faktiskt den av mina plastuckar som får mest speltid. (Den är ganska tyst, så när resten av huset sover är den ganska praktisk).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *