Annons för filmen Djupets Hämnd i Dagens Nyheter 8 december 1924.

1920-talet var stumfilmens tid. Den stora bristen hos stumfilmen, frånvaron av tal och ljud, bör ha varit uppenbar också för 1920-talets publik. Biograferna konkurrerade därför med varandra om biopublikens gunst, inte bara med filmutbudet utan också med orkestrar och andra sätt att kompensera för frånvaron av tal och ljud.

Intresset för andra länder och inte minst det exotiska ”Söderhavet” märks i filmutbudet. Med de många filmerna på Hawaii- och söderhavstema gjorde ukulelen och Hawaii-musik sitt intåg på biograferna.

När filmen utspelade sig på Hawaii eller i Söderhavet spelades det ukulele i salongen, som när filmen Sandy visades. (Åtm. enligt annonsen i DN 20 sept 1926.)

Det kunde av allt att döma hända att man också spelade ukulele innan föreställningen. Så var tydligen fallet när  “Och aldrig mötas de två” visades på Rialto 1926. Enligt annonsen i DN den 21 februari hade Rialtos “populäre kapellmästare” Gunnar Malmström efter ingående studier av hawajisk musiklitteratur förstärkt orkestern med “hawajiguitarrer”.

Det kan dock inte ha funnits väldigt många ukulister i Stockholm på 1920-talet. Dansken Harald Mortensen verkar ha varit flitigt anlitad. Att det var just en dansk kan förefalla naturligt med tanke på att Danmark ligger halvvägs till Söderhavet, eller i alla fall söderöver någonstans.  Faktum är att jag tänker återkomma till honom i en kommande bloggpost. Tills vidare kan man konstatera att han stod för ukulelesolo till vissa scener i filmen “Två människor” när den visades på Palladium 1924. (annonsen nedan är från DN 14 januari 1924.)

Men Harald Mortensen kunde naturligtvis inte svara för ukulelespelet på alla filmföreställningar. Han återvände för övrigt till Köpenhamn innan stumfilmseran var slut. Efterfrågan på ukulelespelare översteg förmodligen vida utbudet vid denna tid. En annons  (I DN 15 sept 1926) där ukulelespelare erbjuds omgående engagemang talar för det.

Men efterfrågan gällde tydligen inte bara ukulelemusiker. Balalajka var också på modet och balalajkaorkestrar spelade på biograferna när filmerna hade rysk anknytning.

Hula och ukulelemusik framstår ändå som hetare än balalaikamusiken. Clara Bow var “the It girl”, sinnebilden av en “flapper” och kanske stumfilmstidens främsta kvinnliga sexsymbol.

När filmen “Aloma, Danserskan” visades på biografen Imperial stod Assmans ensamble för ukulelemusiken och hulasångerna. Den kallas världsberömd i en annons i  december 1926. Men det får nog antas ha varit en marknadsföringsöverdrift. Jag hittar inga spår av dem på Internet.

Biograforglar, sågs nog av stumfilmsbiografernas ägare som den slutliga lösning på problemet att filmerna saknade ljud. Med en av de stora orgelanläggningarna i salongen kunde en enda organist låta som en hel orkester. Man slapp leta efter lämpliga musiker till olika filmer. Men framför allt blev det billigare.

Men det var dock inte många biografer som installerade dem. Skandia i Stockholm installerade en 1926 och var först i landet. Biograforglarnas tid blev dock kort. 1929 hade den första ljudfilmen premiär i Sverige. Så det var nog ändå ljudfilmen snarare än biograforglar som såg till att epoken med levande ukulelemusik i salongen tog slut.