Den här bilden dök för ett tag sen upp på några av de Pintrest-tavlor jag följer. Naturligtvis blev jag nyfiken. Jag har försökt ta reda på mer om den berättelse bilden av allt att döma en gång illustrerade. Det har gått sådär. Men på vägen hittade jag ett ukulelemord iscensatt av självaste Agatha Christie.
“Murder plays a ukulele” publicerades i Master Detective i juli 1941. Master Detective tycks ha varit en tidning av ett slag som verkar ha varit vanligt förekommande under 1940, -50 och -60-talen. Innehållet tycks ha varit kriminalnoveller med mer eller mindre uttalade anspråk på att ha verklighetsunderlag. Ett favorittema för tidningens omslag tycks ha varit “Damsel in distress”.
Just julinumret 1941 av tidningen såg ut så här:
M.K. Arnold är det inte lätt att hitta någon information om. Men M.K. har i alla fall blivit publicerad ytterligare en gång. 1940 i tidningen True Detective, utgiven av samma förlag som gav ut Master Detective. Den berättelsen hette “Five Faces To Doom”. Det kan möjligen handla om en Myrtle K Arnold som skrev “An Accusing Conscience” som publicerades i marsnumret av Mystery Magazine 1921.
Agata Christie-novellen “The Bird with the broken wing” från 1930 publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i december 1930. Den finns också utgiven i novellsamlingen “Den mystiske Mr Quin” (1984). På svenska heter den naturligtvis “Fågel med bruten vinge”.
Berättelsens huvudperson, detektiven, heter Mr Satterthwaite och han befinner sig av något skäl motvilligt på ett lantgods utan ordentlig uppvärmningsanordning. Där bor bland andra den ukulelespelande unga damen Mabelle Annesley. Hon hittas snart hängd på sitt rum.
En tillkallad läkare, doktor Morris, kan snabbt konstatera att den stackars Mabelle inte dött genom att hänga sig i det rep hon hittades hängande. Mr Satterthwaite kan, genom andra observationer kombinerat med insikter i det mänskliga psyket, dra samma slutsats. Läkaren kan också konstatera att hon sannolikt strypts med något mycket smalare. Något som en ståltråd. Den tunna tråden hade nämligen också skurit in i halsen på offret.
När ukulelen, som Mabelle tog med sig till sitt rum när hon gick och lade sig, hittas i en salong drar Mr Satterthwaite vissa slutsatser.
“Mabelles ukelele låg på en pall vid fönstret. Han (mr Satterthwaite) tog upp den och knäppte tankspritt på den. Han visste ingenting om instrumentet, men hans musiköra sa honom att den var avskyvärt illa stämd. Han drog åt en skruv på försök.
Doris Coles kom in i rummet. Hon såg förebrående på honom. ‘Stackars Mabelles ukelele’, sa hon.
Hon lät så tydligt fördömande att mr Satterthwaite blev obstinat.
‘Stäm den åt mig’, sa han och tillade ‘Om ni kan.’
‘Klart jag kan’, sa Doris. sårad av antydningen om inkompetens, vad det än rörde sig om.
Hon tog den från honom, knäppte på strängen, drog raskt åt en skruv – och strängen brast.
‘Jag har väl aldrig sett – jaha, nu förstår jag – men så konstigt! Det är fel sträng, den är för grov. Det är en a-sträng. Så idiotiskt att sätta på en sån. Det är klart att den går av om man försöker stämma den. Vad folk är dumma.”
Man kan som läsare raskt dra slutsatsen att bokens författare delar sin huvudpersons bristande kunskaper om instrumentet i fråga. (Den grova a-strängen! *himlar med ögonen*)
Med den brustna ukulelesträngen i ena handen och ukulelen i den andra söker mr Satterthwaite, hur som helst, upp X (mördaren vars identitet jag inte röjer om du, kära läsare, av något outgrundligt skäl vill läsa denna mediokra deckarberättelse).
“X tog emot den. ‘Vad är det här?’
‘En brusten ukelelesträng.’ Han gjorde en paus och sa sedan: ‘Vad gjorde du med den andra?’
‘Den andra?’
‘Den som du ströp henne med. Du var mycket klyftig, tycker du inte det? Det var gjort på ett ögonblick – just i det ögonblick vi alla stod och skrattade och pratade i hallen.
Mabelle kom tillbaka in i rummet för att hämta ukelelen. Du hade tagit av strängen medan du suttit och fingrat på den alldeles innan. Du fångade in henne runt halsen med den och du ströp henne. Sen kom du ut och stängde dörren och gjorde sällskap med oss. Senare under småtimmarna kom du ner och – och gjorde dig av med kroppen genom att hänga den på dörren till hennes rum. Och så satte du på en annan sträng på ukelelen, men det var fel sträng, därför att du var okunnig.’
Det blev tyst.”
Man noterar också ukelelestavningen. Men också i det engelska originalet skrivs instrumentet med e istället för u efter k:et.