Wallhangers

Ukuleler som hänger på en vägg.

Mina “wallhangers”.

Jag har nog gett bort bortemot 30 ukuleler genom åren. Ändå har jag fler ukuleler än jag behöver. Eller behöver och behöver. Nog skulle jag kunna leva utan en enda ukulele. Men det skulle bli ett fattigare, tristare, liv.

Men låt mig börja om. Jag har fler ukuleler än jag spelar på. Det är 5-6 ukuleler som får uppskattningsvis 90 procent av min speltid. Men det är inte alltid samma 5-6 instrument. Det varierar över tiden.

Några spelade jag flitigt på en gång i tiden. Men inte numera. Andra kommer tillbaka i 5-6-gänget då och då.

Gemensamt för de som jag sällan spelar på är att de hänger på väggen. De är “wallhangers”. Några för att de är dekorativa andra för att jag inte har hjärta att göra mig av med dem.

Spela mig!
Bland dessa wallhangers finns några som då och då liksom ropar till mig: “Spela mig! Spela mig!”. Och då är det nästan omöjligt att inte ta ned ucken från väggen, stämma den om nödvändigt och spela på den.

Uckarna på bilden är i tur och ordning (från vänster till höger, uppifrån och ned) en Levin-ukulele från 50-talet (Nr 92 “Honolulu”), En K-wave Les Paul (från japanska Kiwaya, köpt i New York 2007), en Argapa Sopranini (specialbyggd för att passa i min portfölj), en Flamingo (50-talsucke i plast med stämpipor på huvudet), en rosa Mahalo U30 (som egentligen är min dotters), en JAM-plastucke i gult (med “flakes” i den genomskinliga plasten, köpt 2004 eller så), en Tangi sopranini och en “Jerker Loudmouth” (en modell som senare kom att kallas Eagle UK200).

Av de åtta ukulelerna är det egentligen bara Mahalon och K-waven som sällan eller aldrig pockar på att bli spelade. Mahalon är ett “kompetent instrument”. Nästan orimligt prisvärd för sina 200 kronor. Men det har ingen personlighet.

En Les Paul-ukulele utöver de vanliga
K-waven är i alla avseenden ljusår bättre än de billigare Les Paulmodeller, från bland annat Mahaolo, som svämmar över marknaden idag. Den har en ganska djup och mörk klang för att vara en ukulele. Min är dessutom försedd med låg A-sträng vilket ytterligare förstärker “gitarrigheten”. För min del är det ingen lyckad egenskap. Jag ser ingen poäng i att en ukulele låter som en gitarr. Vill man ha gitarrljud finns det ett bättre alternativ: Gitarr. K-waven har en inbyggd mikrofon så om jag skulle behöva eller vilja spela el-förstärkt är den ett bra val.

Levin-ukulelen får inte heller mycket speltid. Men också den fångar ibland min uppmärksamhet och kräver att bli spelad. Vackert trä, lite udda design och ett namn som är musikhistoria. Dessvärre är det inte någon vidare ukulele. Den genomsyras av kvalitet i så måtto att träarbetet är väl utfört, bandstavarna sticker inte ut och är inte vassa, ytfinishen är slät och fin osv, osv. Men den är något “överbyggd”. Träet är för tjockt i locket. Kanske är det för många och för tjocka ribbor under locket också. Den känns lite stum och låter inte särskilt starkt. Tonen är också den lite platt.

Liten och lätt
Argapa-piccolon är i många stycken Levin-uckens motsats. Den är inte bara liten. Den är lätt också. Här är kvalitetskänslan av ett annat slag. Här är toleranserna små. Locket är tunt och ribborna likaså. Men ljudet är starkt.

Plastukulelen Flamingo från Enemee är en 50-talsukulele från ukulelens tredje våg av storhet i USA. Det är förmodligen den av ukulelerna på väggen som ropar mest förföriskt. Lite märkligt kanske, när jag tänker på saken. Den har ett lätt burkigt ljud och låter inte särskilt starkt. Den tål inte heller att stämmas i D, som jag stämmer flertalet av mina ukuleler. Halsen böjer sig en aning om man stämmer i D, stränghöjden blir då lite väl hög. Dessutom befarar jag att stallet, som är lagat, ska spricka. Hade det varit helt hade det inte varit något bekymmer.

Den motsägelsefulla plasten
Men det är något speciellt med den. Det är en viss känsla att spela på den lätta plastskapelsen. Men det är också en lite motsägelsefull konstruktion. Plast uppfattar man som stryktåligt. Men det är inte riktigt sant. Visserligen är plasten motståndskraftig mot väta på ett annat sätt än ukuleler av trä men åtminstone det här materialet är faktiskt lite åt det spröda hållet. Plastucken är också betydligt mer temperaturkänslig än träuckarna. Den kan stämma om sig ganska snabbt och rejält om man flyttar den från inomhus till utomhus.

Den andra plastukulelen på väggen, den gula Jam-ucken, är en av de som jag haft längst. Den har ett förvånande starkt ljud men i likhet med Flamingon är det burkigt. Den där riktiga spänsten i klangen som man förväntar sig av en ukulele finns inte där. Den hängde i flera år på en handdukskrok i mitt badrum. Jag spelade då och då på den i duschen. Inte för att jag nödvändigtvis måste spela också när jag duschar, utan bara för att jag kunde. Det var kul att höra hur tonhöjden och ljudstyrkan förändrades i takt med att ucken fylldes med vatten.

En vacker dag hade ucken fallit ned från sin krok och halsen gått av. Jag limmade tillbaka den med superlim. Men det kändes inte som något riktigt pålitlig lagning när jag skulle stämma upp den. Lagningen förstärktes därför med en bred genomskinlig tejp runt halsen. Det är naturligtvis inte idealiskt men det går faktiskt fortfarande att spela på den. Men lusten att spela den har påverkats ordentligt negativt av lagningen.

Kom-och-spela-mig-faktor
Tangis sopranini har också hög “kom-och-spela-mig-faktor”. Argapa sopraninin är på många sätt ett bättre instrument. Det är lättare, har starkare ljud och vackrare klang. Men Tangi-ukulelen har ändå en lockelse. Det är ett fint hantverk med bra finish och en fin inläggning på huvudet. Den är dessutom lättspelad och har ett inte oävet ljud. Det är inte enkelt att tala om vad som gör en ukulele lättspelad men Tangin har mycket av just det.

Stallet på Tangi-sopraninin sitter lite väl långt ned på locket. Det är förmodligen orsaken till att ljudet inte är så stort. Men det är den kompromiss Tangi valt för att få en stränglängd som gör att det blir relativt gott om plats mellan banden på greppbrädan.

Solitt trä eller laminat i locket
Alla ukulelerna på väggen, utom plastukulelerna, Mahalon och Loudmouthen, har solitt trä i locket. Det är en allmänt accepterad sanning att helt trä i locket på en ukulele ger ett bättre och starkare ljud än lock i laminerat trä.  Laminerat trä innebär att träfibrerna i de olika lagren ligger vinkelrätt mot varandra. Det förväntas motverka att träet svänger. Svängningarna i locket är en nyckelfaktor när ljudet skapas.

Mahaloukulelen har inte bara laminat i locket utan också ett ganska tjockt lager lackfärg, vilket också motverkar svängningarna. Det har i mina ukulelekretsar ansetts att det krävs Aquilas lite tjockare concertsträngar för att få fart på locket och ljud i lådan.

Undantaget som bekräftar regeln?
Loudmouthen däremot överraskar med ett starkt och klart ljud trots laminat och lack. Det var länge det instrument jag rekommenderade som nybörjarinstrument. Själv köpte jag tre. Två gav jag bort och en behöll jag själv. Mitt ex försåg jag med en undersadelmikrofon av piezotyp. Det var en dyr liten tingest när jag köpte den. Den kostade tre gånger så mycket som ukulelen. Användbarheten hämmas något av att det är ett miniplug-uttag på mikrofonen. För att spela elförstärkt måste jag ha med en sladd med miniplug och en “mellankontakt” som konverterar mellan mini- och teleplugg för att kunna koppla in den i en förstärkare eller PA.

Hänger svaret på väggen?
Just det där med kontakterna spelar mindre roll. För mig har det fungerat bra med en sångmikrofon för ukulelen när jag uppträtt på scen. Jag rör mig inte särskilt mycket när jag spelar. Piezomikrofonen har dock medfört att stränghöjden blivit väl hög. Det medför att man måste ta i mer när man håller ned strängarna och gör det mindre lockande att spela den.

Men jag har många gånger tänkt ta bort mikrofonen och sätta dit ett nytt sadelben. Loudmouthen är en robust konstruktion och lacklagret skyddar den mot väta, även om den naturligtvis inte tål ett bad. Bra och starkt ljud och stryktålighet. Det är receptet för en ta-med-överallt-ukulele. Jag slutar aldrig leta efter den perfekta ta-med-överallt-ukulelen men kanske behöver jag inte leta längre bort än min egen vägg.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *