Jag såg nyligen Wälkom to Knohult, Åsa-Nisse-filmen från 2011. Jag såg den för att jag förstått att Johan Wahlström spelar ukulele i den. Dessvärre blev filmen inte bättre för det.

Rollistan upptar flera av de mest populära svenska komediskådisarna från både nu och då. Eller vad sägs om namn som Kjell Bergqvist, Michael Segerström, Ann Petrén, Sissela Kyle, Johan Glans, Johan Rabaeus, Henrik Dorsin (som också skrivit manus tillsammans med Rickard Ulvshammar), Maria Lundqvist, Allan Svensson, Brasse Brännström (som ordvitsande kypare), Claes Månsson, Henrik Hjelt, Per Andersson, Annika Andersson, Stig Grybe, David Batra, Måns Nilsson och Sven Melander.

Mängden kända skådelspelare kan dock inte kompensera för att de flesta rollkaraktärerna är skissartade. Inte ens de bästa skådespelare klarar av att fylla en roll med karaktär med fem-sex innehållslösa repliker till förfogande.

Wälkom to Knohult är en skitfilm, om vi ska tala klarspråk. Det inser man lyckligtvis på ett tidigt stadium. Har man väl fått det klart för sig kan man njuta av de guldkorn som finns här och var – i såväl dialog som skådespelarinsatser och märkligheter som ett amerikanskt hangarfartyg på Vättern vars stridsflyg sveper förbi Brahehus när de startar. Ukulelescenen tillhör dessvärre bottennappen i filmen.

Fyllbulten, spelad av Johan Wahlström, framför en egen text till Evert Taubes “Fritjof och Carmencita” vid Sjökvists (johan Rabaeus) och Brittas (Sofia Helin) bröllopsfest. Texten är platt med lättköpta rim som Britta – fitta. Detta ackompanjeras på Ukulele med ett ackord och ordentligt överspel från Wahlströms sida.