Semester. Då kan man ägna sig åt “storslagna” projekt. Som att skriva en svensk text till en gammal favoritlåt, spela in den med några olika instrument och göra en musikvideo till den.

Sesame Street, förebilden till Fem myror är fler än fyra elefanter, visades på svensk TV på 70-talet. Seriens upphovsman Jim Henson, tog sen med sig några av sina mest populära dockfigurer och startade The Muppet Show. Ett av mina absoluta favoritprogram på TV.

Men redan i Sesame Street badade Ernie med sin badanka och sjöng Rubber Duckie. Det är en av de låtar som av dunkla skäl då och då dyker upp i skallen. När den gjorde det nu, undrade jag om det fanns någon svensk text till den. Det gör det säkert men en snabbsökning på nätet gav inga träffar, så jag bestämde mig för att skriva en egen.

Sen bestämde jag mig för att spela in den. Och så bestämde jag mig för att göra en flerspårsinspelning. Med sopranukulele, banjoukulele, baritoneukulele och bas(ukulele).

Det senare var kanske inte så bra. Inget fel på flerspårsinspelningar. Men när jag gör dem drabbas de alltid av “svajande rytm”. Eller för att tala klarspråk. Instrumenten spelar i otakt.

Egentligen är det bara att göra om och göra rätt. Men till slut tycker man att det tagit tillräckligt med tid i anspråk. I mitt fall är det framför allt basen som tar tid. Först ska jag tänka ut en basstämma, sen ska jag öva in den och sen ska den spelas in. Inget märkvärdigt, jag vet. Men för en som inte egentligen spelar bas är det ett pyssel. När det är klart räcker tålamodet inte alltid till för att se till att det blir en helgjuten inspelning.

Kanske hade det varit bättre att lägga allt krut på musikinspelningen istället för att ägna tid och kraft åt att spela in en video också. Särskilt en med en massa inklippssekvenser. Men va tusan…

“Actionscenerna” har Karin, min fru, filmat. Bara så att ni vet.